När man diskuterar huruvida ett hälsoproblem är allvarligt ur ett folkhälsoperspektiv gäller det att analysera om problemet:
- Är vanligt förekommande (minst 1 procent av befolkningen skall vara drabbad)
- Ger allvarliga konsekvenser (För hälsan, ekonomin och det sociala livet)
- Bidrar till ökad ojämlikhet i hälsa.
- Är möjligt att förebygga
Spelproblem uppfyller alla dessa kriterier och ingår därför i regeringens folkhälsomål sedan 2002. Viktigt är också att se att det inte bara är personen med spelproblem som drabbas av negativa konsekvenser utan även, tex anhöriga. Det finns 5-10 personer i en problemspelares omgivning som påverkas negativt, direkt eller indirekt.
Det är stora skillnader i hälsa mellan personer med riskabla spelvanor och personer utan riskfyllt spelande. Det finns tydliga skillnader i stress, sömnbesvär, trötthet, depression, ångest och nedsatt psykiskt välbefinnande. Det är fyra gånger högre risk för alkoholmissbruk då spelmissbruk är involverat. En internationell studie visade att 20% av spelmissbrukare hade alkoholproblem jämfört med kontrollgruppens 1,6%.
Ser vi detta ur ett folhälsoperspektiv och diskuterar på vilket sätt spelmissbruk påverkar summan av svenska medborgares hälsa och hur den är fördelad i olika grupper i befolkningen, så är det att betrakta som ett stort problem. Trots detta så uppfattas spelproblem som missbruk som ett ganska lindrigt samhällsproblem i allmänhetens ögon. Man uppfattar det som ett “moraliskt problem” där den drabbade personen både är ansvarig för att ha fått problemet och för att ta sig ur det. Varför är det så, kan man undra? Sannolikt för att “beroende utan droger” är svårt att förstå och ta till sig. Det är lättare att inse att man kan bli beroende av en substans som alkohol än ett beteende som tex. spel om pengar.
Det finns kunskap och det finns forskning men den har inte kommunicerats tillräckligt effektivt och därmed är medvetenheten hos såväl medborgare, beslutsfattare och viktiga samhällsfunktioner låg och den ökar dessvärre inte i takt med problemets omfattning. Det saknas också politiska incitament att på allvar ta tag i frågan. Det är oroväckande då ökningen av spelproblem sker främst bland unga människor, mycket beroende på nya spelformer som attraherar målgruppen men också sannolikt på den ökande ungdomsarbetslösheten.
Utöver att vårda och behandla de redan drabbade så bör vi fokusera på förebyggande, preventivt arbete och information. Jag anser att vi har tillräckligt goda kunskaper om spelproblemens risk- och skyddsfaktorer för att kunna sätta in olika insatser och åtgärder som syftar till att förhindra att problem uppstår. För att starta det arbetet krävs en ökad politisk vilja och ambition.
Det krävs att man lagstiftar och låter det kosta pengar. Det krävs att man sprider kunskap och information, inte för att det i sig ändrar spelarens beteende, men för att göra spelmissbruk till ett accepterat missbruk. Det krävs att man ändrar i socialtjänstlagen och tillser att det finns erforderliga resurser och kunskap ute i kommunerna.
Det vore också lämpligt om Svenska staten inte både var ägare till ett lönsamt spelföretag och samtidigt ansvarig för utövning av tillsyn och kontroll. Jag tänkte framöver blogga om vad politiker kan göra, vad spelbolagen kan göra, vad spelaren själv och dennes anhöriga kan göra.
