”Vi har inga resurser”

För en tid sedan meddelade Andreas Porswald (MP), kommunalråd i Västerås, att han hoppar av sina politiska uppdrag på grund av spelmissbruk. Det är tråkigt för Andreas och hans anhöriga och kollegor och jag hoppas verkligen att han kan komma tillrätta med sina problem och så småningom komma tillbaka med full kraft. Det som möjligtvis kan vara positivt i den här historien är den debatt som skapas. När en känd eller offentlig person drabbas så lyfts frågan i medierna under någon vecka och det sker en diskussion kring problemets omfattning och vad som kan göras åt det.

Ni som följer vad som händer i spelberoende-sverige vet att allt går i slow-motion. Man konstaterar att spelmissbruk börjar bli ett folkhälsoproblem som måste tas på allvar men man gör i princip ingenting åt det. Svenska Spel skall inte jobba med behandling utan bara tillhandahålla attraktiva spel. Folkhälsoinstitutet skall inte ägna sig åt ”slutkund” utan enbart jobba övergripande med information och analys. Kommunerna har vare sig resurser eller kunskap att ta hand om spelmissbrukare. Det faktum att det i lagtexten inte är socialtjänsternas självklara ansvar att behandla eller bevilja bistånd till behandling av spelmissbruk gör att det saknas incitament att skaffa sig erforderlig kunskap att guida denna växande grupp missbrukare. Om viljan skulle finnas så saknas det resurser.

Ett tydligt exempel är just Andreas Porswalds hemstad Västerås där frågan nu är högaktuell. Verksamhetschefen för individ och familj säger – ”Vi har egentligen ganska liten kunskap om den lokala situationen för målgruppen men det vi kan konstatera är att mörkertalet troligtvis är ganska stort”. I en rapport från förra året menar såväl de kommunala verksamheterna som föreningen för spelberoende att det är ett växande fenomen i Västerås men att det ännu är ett litet antal personer som kommit i kontakt med kommunen. Det finns inte heller någon plan för arbete med spelberoende och man saknar också särskilda direktiv till arbetet.

Individ och familjeomsorgen i Västerås menar att det finns metoder och kunskaper för att hjälpa spelmissbrukare men att man saknar beställning och riktade resurser för det arbetet.

Det som känns oerhört anmärkningsvärt och mycket tråkigt men som väl speglar situationen ute i landet är verksamhetschefen i Västerås Elisabet Kantors uttalande -”Eftersom resurserna är begränsade vågar man inte göra reklam för insatserna. Skulle vi jobba mer offensivt med att marknadsföra så har vi inte möjlighet att möta upp. Så det har inte varit okej att göra det”

Så här ser det ut ute i landet. Västerås är inget dåligt exempel, tvärtom så har de en resurs på halvtid som behandlar spelberoende vilket är bättre än riksgenomsnittet. MEN det räcker naturligtvis inte för att möta upp det ”mörkertal” som skulle knacka på dörren om socialtjänsten hade de resurser som krävs för att våga tala om att det finns hjälp att få för de kommuninvånare som missbrukar spel.

Det vore på sin plats om det kunde ske någon slags samling där beslutsfattare i Sverige kunde bestämma sig för:

  • Är det här överhuvudtaget ett problem som vi behöver ta på allvar?
  • I så fall – vad skall vi göra?
  • Vilka resurser skall fördelas?
  • Vem ansvarar?
Annonser