Riksrevisionen (RiR) har granskat statens roll på den svenska spelmarknaden och i början av juli publicerade man rapporten från denna granskning. Magnus kommenterar här rapporten.
Tanken med ett statligt ägt spelföretag är att det skall värna om oss medborgare. Riksdagen har i sina spelpolitiska mål tydliggjort att omsorgen ska ha hög prioritet och regeringen har angett att sociala skyddshänsyn ska stå i förgrunden för deras spelpolitik. Spelberoende ingår i regeringens folkhälsomål sedan 2002 och målet är att minska skadeverkningar av överdrivet spelande. Syftet med RiR:s granskning har varit att se om regeringen använt de befintliga styrmedlen för att skapa förutsättningar för att riksdagens mål kan uppfyllas på ett effektivt sätt.
Hur gick det då? Når man målen? Svaret är NEJ. Riksrevisionens övergripande bedömning är att utvecklingen riskerar att gå mot ett tillstånd med ökat spelberoende, stick i stäv med riksdagens mål. Man gör också bedömningen att de styrmedel som används inte är tillräckligt effektiva. Dessvärre är det icke godkänt på punkt efter punkt i RiR:s rapport.
Svenska spel (SvS) är regeringens viktigaste styrmedel. En uppgift är att försöka kanalisera illegalt och oreglerat spel till SvS, förutsatt att man kombinerar detta med effektiva spelansvarsåtgärder. Enligt RiR:s bedömning tar idag SvS inte tillräcklig hänsyn till risken för spelberoende och SvS bör stödja riksdagens mål på mer effektiva sätt. Man frågar sig i rapporten i vad mån de frivilliga hjälpverktyg man tillhandahåller i kombination med ett i övrigt offensivt förhållningssätt är rätt avvägning för att nå dessa mål.
Vem skall bära hundhuvudet för det här? Har SvS medvetet underlåtit sig att följa sin uppdragsgivares direktiv? Nej, knappast! De gör säkert så gott de kan i Visby och i Sundbyberg. Det verkar främst bero på dålig kommunikation och styrning från regeringens sida. Regeringen har inte i någon större utsträckning utvärderat SvS arbete med spelansvar och inte heller utvärderat deras arbete med kanalisering, vilket är både besynnerligt och mycket allvarligt. Svenska spel tror att de gjort rätt och regeringen har inte haft koll, helt enkelt.
Trots att försäljningskanalerna blir mer lättillgängliga och att det finns ett stort utbud av riskabla spel på marknaden så följer inte ägare staten upp sitt spelföretag i tillräcklig omfattning. Det är märkligt, inte minst då det rapporteras löpande om ett utbrett spelmissbruk. Till Svenska spels försvar skall sägas att de har genomgått stora omorganisationer och bytt VD i ett par omgångar senaste åren vilket naturligtvis skapat viss oreda och påverkat intern styrning. Finansdepartementet har som bekant inte prioriterat frågan då de har haft lite annat att syssla med de senaste åren.
RiR skriver i sina rekommendationer till regeringen att det framöver krävs en regelbunden utvärdering av bolagets åtgärder och tydliga ramar för hur spelansvar och marknadsföring ska genomföras för att uppnå spelpolitikens syften. Regeringen bör alltså säkerställa effektiviteten i SvS:s spelansvarsåtgärder och kundernas användning av dessa åtgärder. Jag menar att man också bör utvärdera SvS:s aktiviteter för att kanalisera spelandet till dem så att de inte övertolkar kanaliseringsidén. Det handlar nu om kommunikation – om att förstå och att bli förstådd!
Något som jag efterfrågat länge pekar RiR på i sina rekommendationer till SvS, nämligen att i större utsträckning göra spelansvarsverktygen obligatoriska. SvS har länge hävdat att det skall bygga på frivillighet från kundens sida och man har hänvisat till forskningen. Detta har i debatten kritiserats då det visat sig att det inte finns någon forskning som tydligt stöder dessa uttalanden. Det säger ju sig självt att det är svårt att delegera allt ansvar till en spelmissbrukare. Själva grund-problematiken är ju att en missbrukare inte kan sätta eller hålla sig till några gränser. Som det är nu blir ansvarsverktygen verkningslösa.
Nåväl, är detta slutet på den svenska modellen? Behöver vi ge upp tanken på ett ansvarstagande statligt spelföretag? Mitt svar är Nej! Vi skall inte kasta bort de investeringar som är gjorda och den kompetens som finns. Vi får ge de en chans till att ta lärdom. Vi har däremot rätt att kräva bot och bättring och att de börjar tala med sin uppdragsgivare, får godkänt på sin tolkning av uppdraget och därmed kan börja leva upp till riksdagens spelpolitiska mål. På samma sätt som eventuella ansvarstagande konkurrenter får göra om det så småningom skulle släppas in fler licensierade spelanordnare i den reglerade familjen.
Det räcker alltså inte att bara tillhandahålla ansvarsverktyg på sin hemsida. Svenska Spel måste blir mer innovativa och släppa rädslan att kommunicera med de av sina kunder som har problem. De måste också tydligare såväl förklara och leva upp till varför det av skyddshänsyn skulle vara bättre att spela hos dem än hos sina konkurrenter. Att staten får intäkterna vet vi redan och det räcker inte som argument.
Det viktigaste i rapporten handlar om att RiR i sina rekommendationer till regeringen efterfrågar att man klargör vilken huvudman som har ansvaret för behandling av spelberoende. Det har redan resulterat i flera politiska utspel om en förändring av formuleringen i socialtjänstlagen som skulle möjliggöra bistånd till behandling av spelberoende ute i kommunerna. I den frågan är jag mycket hoppfull. Det kommer snart och det är mycket efterlängtat…
/ Magnus
Spelnykter 