Money Talks…

Onlinespelbolagens främsta uppgift är att tjäna pengar till sina ägare. Precis som vilket annat aktiebolag som helst. Det finns dock stora skillnader mellan denna, fortfarande lite omogna bransch och andra – det är girigheten. Det verkar som om såväl onlinespelbolagen som dess ägare vill att pengarna ska in, till vilket pris som helst. De bryr sig inte om varifrån deras kunders pengar kommer eller för den delen, om hur deras kunder egentligen mår.

Jag får ofta höra att spelbolagen, som en slags affärsmodell, inte vill ha spelberoende kunder. De förklarar det med att en spelberoende bränner ut sig för snabbt och försvinner sedan bort. Spelbolagen vill därför ha långa kundrelationer med normala kunder, säger de. Stämmer detta och i så fall – varför gör de ingenting åt det?

Vi kan läsa i befolkningsstudien Swelogs statistik att de, ca 10% av spelarna, som betraktas som risk- och problemspelare, står för drygt 50% av summan satsade pengar. Det är en väsentlig andel av spelbolagens affär. Då ska vi komma ihåg att dessa siffror är från 2008/2009 och avser alltså främst den gamla ”reglerade” delen av spelmarknaden och siffrorna har några år på nacken. Vad har hänt sedan dess?

• Spel över internet har slagit igenom på allvar.
• Farligare spelformer som onlinecasino har blivit populära.
• Färre spelar. Men de som spelar gör det för allt mer pengar.
• Andelen med allvarliga spelproblem ökar. 

Vi vet idag att 30-35% av de som regelbundet spelar på onlinecasino har spelproblem. Vi vet att hälften av de hjälpsökande som kontaktar stödlinjen uppger att onlinecasino är det primära problemspelet. Vi vet att det idag går snabbare att utveckla ett spelberoende, då spelet flyttat till internet och spelformerna blir farligare ur ett beroendeperspektiv.

Spelforskaren Per Bindes studie ”spelrelaterad förskingring i näringslivet” visar att alla de spelberoende kunder som förskingrar och stjäl från sin arbetsgivare, för att finansiera sitt spelande, ofta kan hålla på med detta i många år utan att bli upptäckta. Det kan emellanåt handla om många miljoner kronor som stjäls och spelas bort. Jag har sett exempel på spelbolag som gladeligen har tagit emot upp till 15 miljoner kronor över en 5-års period från en enda spelberoende kund. Detta utan att överhuvudtaget reagera.

Sannolikt så är det inte längre 10% som står för 50% av satsade pengar som det var 2008. Känslan är att förhållandet är betydligt värre idag. Ingen vet med säkerhet, för onlinespelbolagen redovisar såklart inte dessa siffror, om de ens vet hur det ligger till. Andel ”problemintäkter” varierar såklart beroende på spelform och är som högst i den populära spelformen nätcasino/slots. Vi kan alltså med stor övertygelse säga att en liten grupp spelare, som många har allvarliga spelproblem, står för en avsevärd andel av onlinespelbolagens omsättning. Det är alltså en, ur ett lönsamhetsperspektiv, mycket viktig kundgrupp som dessutom kan uppvisa en överraskande uthållighet. En målgrupp som onlinespelbolagen gör allt för att behålla men som de hävdar att de ”inte vill ha”!? Är det kanske därför de döper om kunderna från problemspelare till ”lojala”, ”aktiva” eller VIP?

De onlinespelbolag med störst marknadsandel som riktar sig till svenska konsumenter är de svenska operatörerna Unibet och Betsson, noterade på Stockholmsbörsen. De förekommer under flera olika varumärken, på flera olika sajter. Dessa spelgiganter ägs b.la. av de stora svenska fond- och försäkringsbolagen. Dessa institutionella ägare har ofta etiska riktlinjer när det gäller bolag verksamma inom tobak-, porr-, alkohol- eller vapenindustri. Motsvarande etiska aspekter kring ägande i spelbolag är ännu inte vanligt förekommande. Jag tror att det beror på okunskap om spelberoende och vilka konsekvenser det medför och dålig insikt i förhållandet intäkter/problemspelare och inte minst, okunskap om vissa spelbolags metoder.

Varför gör då inte spelbolagen själva någonting åt det här i sann självregleringsanda? Det kan väl inte vara så roligt att leva b.la. på bekostnad av så många tragiska livsöden (fängelsestraff, skilsmässor, utmätning och t.om. självmord)? Svaret är enkelt – De måste inte göra något och de tjänar enorma pengar på att inte göra något. Som alla vet så erbjuder de sina tjänster över internet och de har sina speltillstånd på Malta och Gibraltar och de står inte under svensk tillsyn och kontroll. De gör inget olagligt när de håvar in pengarna utan att reagera och kommunicera med de av sina kunder som far illa. (Det behöver f.ö. inte de svenska reglerade bolagen heller göra men de ligger ändå långt före de nu aktuella onlinespelbolagen i det arbetet). De verkar även klara sig undan, trots det fjärde penningtvättsdirektivet som antogs i maj 2015.

Varför säger då onlinespelbolagen att de inte vill ha spelberoende kunder? Jo, för att det låter bra i den lilla spelpolitiska debatt som råder i Sverige och många verkar köpa retoriken. Så länge aktiekursen är viktigare än folkhälsan och så länge ägarna tjänar sina pengar utan att dra på sig för mycket kritik så kommer det här att fortsätta.

Moral, etik och goodwill då? Så fungerar tyvärr inte onlinespelbranschen. Money Talks – så istället för att försöka hjälpa de spelare som förstör sina liv med livslånga konsekvenser, så uppmuntras problemspelarna att fortsätta spela ännu mer. De ger de spelberoende pengar att spela för, presenter i form av Ipads, smartphones och datorer eller bjuder de på lyxresor till Brasilien och London. Med de personliga bonusarna följer alltid en uppmaning att spela mer. 

Dessa personliga kontakter och aktiviteter har ett ”avsättningsfrämjande syfte” och ska betraktas som marknadsföring och därmed lyda under svenska marknadsföringslagen. Många anser att denna marknadsföring är otillbörlig, aggressiv och olaglig men något rättsfall finns ännu inte varför dessa omoraliska metoder får fortgå.

När det väl så småningom kraschar och det avslöjas att spelaren har ljugit, lånat och inte sällan begått brott, i stort och smått, så är individen full av skam & skuld. Spelaren är rädd, pank och tyst. De känner sig ensamma och skäms över vad de har ställt till med och bara ett fåtal söker och får hjälp. De förbrukade spelberoende gör alltså inte så mycket väsen av sig och spelbolagen kommer därmed undan, utan allvarligare kritik.

Vad gör då onlinespelbolagen för att hjälpa sina spelberoende kunder till ett sundare spelande? Det finns hemska exempel och det finns bättre exempel men om jag ska generalisera så blir svaret – Mycket lite eller i princip ingenting. Jag har väldigt många klienter med diagnosen spelberoende som uppvisat uppenbara tecken på det under lång tid men spelbolagen har tyvärr missat dem allihop, med allvarliga konsekvenser som följd. Spelbolagen tillhandahåller olika hjälpverktyg och det är jättebra, i förebyggande syfte, men de är i allmänhet helt ointressanta för de som redan är fast i ett beroendetillstånd.

Jag har ibland, i efterhand, konfronterat några av onlinespelbolagen och visat på exempel från verkligheten. Jag har introducerat dem för sina gamla kunder som tidigare haft VIP-status och personliga kontaktpersoner och som tidigare varit inbjudna till lyxresorna. Nu vill inte spelbolagen se dem längre. Nu är de förbrukade. De är inte intresserade av hur de mår eller att hjälpa dem eller överhuvudtaget veta av dem. Det är t.om. ibland problem för spelaren att få ut sin historiska speldata och sitt kontoutdrag. Man kan undra varför?

Kunderna går helt enkelt från VIP till skräp i samma sekund som spelbolaget inser att de inte längre kan tjäna några mer pengar på dem. -”Hur skulle vi kunna veta att kunden var spelberoende”?, är det vanligaste svaret. -”Det skulle ju kunna vara en oljeshejk som faktiskt måste spela för enorma pengar för att få sitt behov tillfredsställt” är ibland retoriken som används. Jag har t.om. hört en spelbolags-VD säga att DE har blivit lurade, då spelaren inte berättat om sina spelproblem. Det blottar en anmärkningsvärd och illavarslande okunskap om denna problematik hos vissa av spelbolagen.

Det duger inte längre för spelbolagen att säga -”Vi visste inte” som  psykolog Thomas Nilsson mycket riktigt påpekade på en konferens om spelansvar nyligen. Spelbolagen vet allt och det är dags att börja använda den informationen. Alla spelbolag av lite dignitet hävdar att de har teknologi i form av BTS (Behaviroul Tracking System) som har till uppgift att fånga upp de spelare som inte borde spela – de som spelar destruktivt med andras pengar och där spelet fyller en helt annan funktion än den avsedda, nämligen självmedicinering och ångestbekämpning. Tekniken finns och den är avancerad och pricksäker. Den kan skilja på den friska spelinvesteraren som ibland spelar stort men som tar kloka beslut, utifrån en risk/reward-analys, mot speltorsken som desperat jagar jackpots. Den kan med stor noggrannhet ringa in olika grader av spelproblem i syfte att kunna sätta in ändamålsenlig insats. I första hand för att bry sig om sin kund och undvika långtgående negativa konsekvenser av spelandet. 

Vad är då problemet? Jo, antingen så saknar onlinespelbolagen BTS-tekniken eller så använder de den inte. I de flesta fall så känner de mycket väl till att kunden har ett beteende som innebär att han sannolikt skadar sig själv och andra. De känner till (eller borde misstänka) att kunden spelar för pengar som är allt annat än ärligt intjänade men de bryr sig inte, helt enkelt. De stoppar huvudet i sanden och låtsas som det regnar. De vill inte veta varifrån pengarna kommer och inte heller hur kunderna mår. Pengarna ska in!!

-”Vi vet inte vilka ansvarsverktyg som fungerar”, -”Vi behöver mer forskning” hör man ibland, från spelbolagshåll. Vi vet tillräckligt och det finns forskning, så det är bara att sätta igång och testa sig fram. All data finns ju mitt framför näsan på spelbolagen. Den statliga spelutredaren Håkan Hallstedt tog upp detta så sent som under spelseminarierna i Almedalen för ett par veckor sedan. -”Det är inget problem att observera problemspelare”, sa utredaren och tillade -”Det gäller bara att använda den information man får fram”. Vill man få ned problemspelandet – så kan man få ned problemspelandet. Det handlar mest om attityd, inställning och företagskultur.

Det här kommer antagligen att fortsätta till dess att vi får ny lagstiftning, förhoppningsvis sommaren 2018, eller om någon hittar en möjlighet att pröva saken juridiskt dessförinnan. Det skulle möjligen hända något om storägarna började intressera sig och/eller media började ställa något mer obekväma frågor om de förhållanden som råder. Gärna finansiell media då spelansvar på riktigt kommer att kosta mycket pengar. Det kommer att påverka intjäning, lönsamhet och därmed utsikterna för aktiekursen för det bolag som tar frågan på allvar. 

Civilminister Shekarabi (s) uppmanar nu till självreglering men jag tror dessvärre inte på det. Då krävs det att man jobbar med spelansvar, inte bara som affärsmodell, utan med omsorg om individen och sin kund, för ögonen. Det i sin tur kräver omtanke, medmänsklighet och empati och det saknas dessvärre idag, hos allt för många företrädare för denna ännu ganska omogna och lite giriga onlinespelbransch.

2016-07-12

Magnus Rydeving
Oberoende rådgivare, coach och föreläsare
i spelberoende- och spelansvarsfrågor