Mina inlägg på bloggen har länge handlat om spelbolags eventuella ansvar att observera och kommunicera med kunder som spelar destruktivt och som faktiskt skadar sig själv och andra. Det har handlat om begreppet spelansvar och att spelbolagen bör fylla sin retorik med ett tydligare innehåll.
Spelföretag ska inte ställa diagnoser på sina kunder, det ska läkare och psykologer göra. Däremot så bör de ha kunskapen, att om en kund spelar t.ex. onlinecasino (som är ett högriskspel) för miljonbelopp varje år och dessutom gör mängder med ”mindre” insättningar till spelkontot dagligen, då är sannolikheten väldigt stor att just den kunden faktiskt har spelproblem. Lägg till ett par ytterligare ”markörer” och spelbolaget kan vara tvärsäkra på att allt inte står rätt till och att individen sannolikt spelar bort pengar som inte är sina egna. Det minsta man kan begära då, är väl att spelbolaget inte uppmuntrar just den kunden att spela bort ÄNNU mer pengar? Så fungerar det tyvärr just nu och det är vad denna debatt bör handla om.
De flesta som får insyn i spelbolagens metoder håller med om att det är omoraliskt att de ska tjäna så mycket pengar på bekostnad av så många tragiska livsöden. En och annan menar dock att ”spelaren får väl skylla sig själv” och ”alla måste ta ansvar för sina handlingar”.
”Skylla sig själv”, vet jag inte. Det här är ett allvarligt beroendetillstånd som gör mycket med individen. Det är starka krafter och kemiska processer i hjärnan. Det kan vara, en i övrigt, normal individ men som inte kan kontrollera sin lust att spela om pengar. Hon spelar inte för nöjes skull och inte heller för spänningen eller som förströelse. Hon spelar för att undvika abstinens och ångest och för att vinna pengar som oftast ska användas till att ställa saker och ting tillrätta.
Upptagenheten kring att spela och att skaffa pengar till spel är total. Många beroende är beredda att offra mycket för att kunna fortsätta missbruka, då det i princip är det enda kvarvarande sättet att skaffa sig en känsla av tillfredsställelse. Att pengarna tar slut hindrar därför ofta inte en spelberoende. Då lånas det från banker, sms-lån, kreditkortsföretag. Därefter från anhöriga, släktingar, vänner och bekanta. Sakta monteras moraliska spärrar ned och vissa är de som kliver över gränsen till kriminella aktiviteter och som stjäl eller förskingrar från t.ex. sin arbetsgivare i sin naiva jakt på storvinst. Det handlar inte om moral, intelligens eller om rationalitet. Det handlar om beroendeproblematik och det står i viss mån, utom individens kontroll.
”Ta ansvar för sina handlingar” behöver belackarna inte heller oroa sig över. De flesta spelberoende vill och tvingas verkligen ta ansvar över konsekvenserna av sitt spelande, när det så småningom kraschar. Inte sällan med livslånga avbetalningar, kronofogde, skilsmässor och barn som far illa. Vissa orkar inte och tar livet av sig men de flesta kämpar på med sin behandling (de som har tur) eller med kamratstöd, för att få livet att gå ihop. Skam- och skuldkänslor ofta närvarande, då de har ställt till det för många i sin omgivning. Spelberoende är i allmänhet inte någon förmildrande omständighet i domstolar utan de som har begått brott får sina domar och får sitta av sina straff. De flesta som begått brott har gjort det för första och sista gången och de vill inte leva något kriminellt liv. De kämpar på och hankar sig fram och hittar så småningom glädjeämnen i livet som inte handlar om spel och pengar. Jag menar alltså att spelaren oftast, verkligen tar sin del av ansvaret.
Frågan nu är om spelbolaget och ägarna till spelbolaget tar sin del av ansvaret? Hur mycket pengar tjänar egentligen spelbolagen på individer med allvarliga spelproblem? Jag är ledsen att säga det men jag tror inte att de själva har en aning.
Känns det okej? Jag tycker inte det!
2016-07-27
Magnus Rydeving
Rådgivare & Föreläsare
Spelberoende- och spelansvarsfrågor
Spelnykter 